Det spelar egentligen ingen roll om hur mycket jag ber om att du ska bli frisk, för det blir du inte och det finns inget botemedel i hela världen som kan rädda dig. Det känns tungt så fort jag tänker på hur du har förstört ditt liv, men ändå så blir jag ledsen när det är en av mina närmsta det handlar om.. Jag försöker prata med dig och få dig att sluta, men det hjälper ju inte så vad ska jag göra? Ligga hemma och tänka på hur du kommer plågas till döds? Aa, det är ju verkligen det jag vill. Jag har så himla många minnen med dig och jag vill inte förlora dig för du har ju funnits där ända sen jag föddes. Jag vill att du försöker skärpa dig lite, så kanske jag får behålla dig ett tag till.. Och det skulle vara bra för mamma, också.. Hon måste inse samma sak, jag vill ha kvar er.