Nu hamnade jag i någon slags känslosam tankevärld, sällan det händer men det hände nu.
I förrgår var jag med 2 av mina vänner som jag JÄMTJÄMTJÄMT var med förut (jag skriver inga namn nu, ni som vet, ni vet =) ). Vi föll verkligen tillbaka till det vi hade förut och började prata om gamla minnen och det känns skittrist att måsta säga så, ingen av oss ville ju att vi helt plötsligt skulle gå skilda vägar efter högstadiet FASTÄN vi fortfarande bor nära varandra och skulle inte ha några problem alls att fortfarande umgås.

MEN självklart förändras saker och ting, det mesta gör ju det. Vi var 4 stycken som höll ihop i vått och torrt (i nian blev vi 5 =) ). På nians skolavslutning gräts det, jag grät dock inte för jag tog det inte så hårt, jag tänkte ju såklart att vi kan ses ändå? Inte lika ofta som förr men vadå.. så svårt skulle det ju inte bli? Inte så svårt som det blev iaf.

Det är så sorgligt, i förrgår (och igår natt) när jag umgicks med 2 av de 4/5 tjejerna började vi prata.. och prata.. och prata. Det finns ju inget slut! Vi kollade igenom 400 bilder på oss från högstadiet och ALLA bilder fick oss att skratta. Det var ju dom här människorna jag delade allt med förut?
Jag tror knappast vi är dom enda som glidit isär efter högstadiet men det är ju fan skitjobbigt när man väl kommer på det. Fast det jobbigaste är nog att jag vet inte ens vad som hände, jag tror inte det hände något, det bara blev så och det var ju inte alls så det skulle bli.

Ojojojoj nu blev det herrans mycket negativt snack.. Det jag ville komma till var att jag var så GLAD när vi umgicks igår och i förrgår, även om vi inte var allihopa. Vi kom överens om vad som måste göras och det är bra! Nu jävlar ska det bli ändring på detta =)